Det har gått ett år sedan bilderna på döda och vanskötta grisar visades och landet upprördes. Nu har åklagaren lagt ned förundersökningen. Författaren Jesús Alcalá har granskat hur det kunde ske.
Hösten 2009 släppte Djurrättsalliansen filmer som organisationen tagit inne i svenska grisstallar. I tv kunde vi då se mycket obehagliga bilder och förfärliga interiörer. Upprördheten blev stor. Jordbruksministern röt till. Likaså Jordbruksverket som i ett pressmeddelande förklarade att verket såg ”allvarligt” på det ”lidande” djuren utsatts för i stallarna (2009-11-25). Verket tänkte då främst på bilderna och rapporteringen från Blackstaby Gris AB. Obeskrivligt vanskötta grisar förvarades där i trånga strölösa boxar, döda och halvdöda grisar låg mitt bland levande bökande djur. Vi såg uppsvällda kadaver och grisar med stora bölder och djupa sår. Vi såg stressade grisar som höll på att äta upp en död artfrände.
Från grisuppfödare och andra intressenter i branschen fick man höra att så här illa är det inte, Blackstaby är ett undantagsfall, svenskt djurskydd är väldigt starkt och svenska djurskyddslagar stränga.
Stämmer det? Att djurhållningen i Blackstaby var ett undantag från den goda gris- hållning Sverige har, ett ovanligt brott mot våra hårda djurskydds regler?
Åklagaren fattade nyligen beslutet att lägga ned förundersökningen i fallet. Blir beslutet inte omprövat så är det lidande allmänheten upprördes över och Jordbruksverket dömde ut inget lidande alls. Inte i lagens mening.
Var Djurrättsalliansens filmer manipulerade? Var det inte sant det vi tv-tittare såg?
I december 2009, någon vecka efter uppståndelsen i medierna och polisanmälan mot Blackstaby, meddelade Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Sveriges grisföretagare att de skulle granska Djurrättsalliansens alla filmer. De ville veta om filmerna var manipulerade.
Det var de inte. Eller som LRF:s presschef svarar mig: ”LRF har inte kunnat avgöra om några bilder har varit manipulerade” (Mail 2010-11-16).
Också polisen har granskat filmerna men inte heller de har hittat tecken på manipulation.
Det som Djurrättsalliansen bringat i dagen är alltså – borde ha varit – tungt vägande i Blackstabyutredningen. Och läser man den tresidiga tjänsteanteckning som polisen själv gjort efter att ha sett filmer på över två timmar så är filmernas bevisvärde starkt: ”Genom hela filmen inget strö eller halm, gris som inte kan resa sig, böld på rygg, död gris, smutsiga grisar, sjuk gris, sugga med kultingar utan strö och halm, inget vatten // inget strö, gris med böld, död gris, inget vatten, sjuk gris, smutsigt, svansbitning, sjuk gris som äter avföring? // många grisar i boxar, döda kultingar” (2010-05-29).
Också Länsstyrelsen får se filmerna och slår fast att i det granskade materialet ”förekommer djurhållning som sker i strid mot gällande djurskyddslagstiftning. Sjuka och skadade djur har och/eller kan ha varit utsatta för ”onödigt lidande”. Länsstyrelsen finner det ”anmärkningsvärt” att grisar fått ligga döda under så lång tid att deras kroppar hunnit bli ”uppsvällda eller missfärgade” (2010-06-17).
Med tanke på bilderna är Länsstyrelsens yttrande tamt. Men känner man till hur länsstyrelserna brukar uttrycka sig och hur överseende de brukar vara också med allvarliga miss- förhållanden – ja, då ter sig yttrandet närmast skarpt.
Borde det inte ha räckt för åtal? Borde det åtminstone inte ha fått åklagaren att låta förhöra Blackstabys ägare eller någon av de anställda? Att konfrontera dem med filmerna? Borde inte åklagaren själv ha tagit sig tid att se filmerna?
Nej. Det åklagaren gör är att be Länsstyrelsen att utveckla de veterinärmedicinska argumenten kring ”onödigt lidande”. Han ber också en sakkunnig, stats- veterinär och adjungerad pro- fessor, att göra en ”bedömning av huruvida grisarna utifrån djurskyddslagen och anknytande författningars bestämmelser kan ha utsatts för onödigt lidande och om rimliga åtgärder har vidtagits för att undvika lidande” (2010-09-24).
Den sakkunnige ska göra sin bedömning uteslutande på grundval av filmmaterialet och på Länsstyrelsens yttrande.
Den sakkunnige tar sig, med hjälp av en kollega, an uppdraget. De två bedömer endast cirka tio minuter av de över två timmar långa filmerna. Dessa tio minuter är de sekvenser som Länsstyrelsen berört särskilt i sitt yttrande. Och av den bedömning den sakkunnige och dennes kollega gör kan man inte annat än bli förundrad.
Där Länsstyrelsen ser ”grisar med grava rörelsestörningar” ser de sakkunniga i stället en gris som ”förefaller ha ont”. Där Länsstyrelsen urskiljer ”en döende gris som ligger på sidan och rör sig knappt” så noterar den sakkunniga bara en gris som ”möjligen” inte kan resa sig och detta kan ”bero på smärta från bakbenet, men även bero på nyvakenhet”. Ser Länsstyrelsen en gris ”med stora bölder” på vänster framben och tycker Länsstyrelsen att denna gris är ”utsatt för ett onödigt lidande” så tycker de sakkunniga att ”grisen verkar ha ont i benet men uppvisar ej generell smärta”.
Slår Länsstyrelsen fast att här har man brutit mot djurskyddsreglerna, uttrycker sig de sakkunniga så här: ”brister i hanteringen av enskilda sjuka och skadade djur kan föreligga, men i de individuella fallen går det inte utifrån filmsekvenserna att till 100 procent intyga att inte rimliga åtgärder vidtagits för att undvika lidande”.
Denna sista formulering är den grund åklagaren åberopar för att lägga ned förundersökningen.
Varför valde åklagaren just de här två sakkunniga? Just de två personer som när det blåste som hårdast mot grisproducenterna valde att skriva ett öppet brev där de uttryckte sitt stora för- troende för grisproduktionen?
Åklagaren säger till mig: ”Jag sökte först Bo Algers, men han hade en längre semester” (mejl 2010-11-09).
Bo Algers är professor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och en av de främsta experterna på området. Han är, vilket är ovanligt i dessa sammanhang, fri från bindningar till producenterna.
Algers blir förvånad när jag berättar vad åklagaren sagt. Någon åklagare har inte hört av sig till honom. Varken via telefon eller via mejl: ”Hade jag fått ett sådant meddelande att en åklagare sökte mig hade jag givetvis hört av mig till denne” (mejl 2010-11-08).
Algers har förresten sett en av Djurrättsalliansens filmer från Blackstaby. Han tvekar inte: de filmade grisarna har utsatts för vanvård.
Också Johan Beck-Friis, talesman för Sveriges Veterinärförbund, har sett filmmaterialet. Han skräder inte orden: Det här är ett grovt fall av vanvård av djur, ett lagbrott.
Djurrättsalliansens bilder resulterade i ett åtal, ett. En grisbonde i Värmland hade hållit en sugga fixerad och åtalades för brott mot djurskyddslagen. Nyligen meddelades den friande domen.
För Sveriges grisbönder är det alltså fritt fram. Det sätt på vilket grisar behandlas är helt och hållet lagligt.
JESÚS ALCALÁ
jurist och författare
Publicerad på SvD.se, den 1 december 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar