Efter avslöjandet om vanvård på landets minkfarmer slog Jordbruksverket politiskt följe med regeringen. Det är stötande att en myndighet på detta sätt hjälpte till att få frågan ur världen i valrörelsen, skriver debattören JESÚS ALCALÁ.
Djurrättsalliansens avslöjande av förhållandena vid minkfarmer väckte stor uppmärksamhet. Det fanns krav på jordbruksministerns avgång och minkfarmerna tycktes bli en valfråga. Nu är det så gott som tyst om saken. Pälsdjursuppfödningen är en fråga som lagts till handlingarna. Hur kommer det sig? Vad hände mellan publiceringen av de upprörande bilderna och Jordbruksverkets pressmeddelande i vilket minkfarmerna uppgavs vara kontrollerade och i stort välskötta?
Den 10 augusti håller regeringskansliet videomöte med Jordbruksverkets ledning. Djurrättsalliansens filmavslöjanden tas upp. En åtgärdsplan diskuteras. Någon timme efter mötet är arbetet i full gång. Från Jordbruksverket rings och mejlas till fem länsstyrelser. Länsstyrelserna uppmanas att snabbkontrollera minkfarmerna i respektive län. Det brådskar för regeringen vill få saken ur världen inom ett par dagar.
Ett pressmeddelande med resultatet av snabbkontrollerna, det vill säga med den nödvändiga motbilden till Djurrättsalliansens skildring, är redan inplanerat till den 13 augusti. Men det är inte lätt att utföra så många kontroller på så kort tid. Varken Jordbruksverket eller länsstyrelserna vet ens hur många minkfarmer som finns. Ännu den 11 augusti är listan över minkfarmer inte klar och den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket får be länsstyrelserna om ursäkt: ”Ber om ursäkt att ni fick vänta. Listan som jag bifogar är inte uppdaterad… Registerenheten jobbar med att ta fram en aktuell lista”.
Och sen tar inspektionerna – också fastän de är minst sagt summariska – tid. Ännu sent på eftermiddagen dagen före det planerade pressmeddelandet skriver den som är åtgärdsplansansvarig andfått till länsstyrelserna: ”Vi har fått bara fyra checklistor. Jag vill kolla med er är de andra på gång. Vi har väldigt lite tid kvar”.
När pressmeddelandet ska gå ut har verket inte fått fler än sju av de 39 inväntade checklistorna, plus några korta nedteckningar av samtal med länsstyrelserna och två mejl som på några få rader redogör för intrycken från två farmbesök i Västra Götaland och fyra i Skåne. Någon kontrollrapport, som ju är inspektörens enda rättsgiltiga bedömning, har verket inte. Inte en enda. Men planen följs och ett pressmeddelande skickas ut: 40 procent av landets minkfarmer har kontrollerats. Sammanställningen av resultaten tyder inte på dålig omsorg om djuren. Kontrollanterna beskriver djuren som lugna och välmående och med låg frekvens av skador. Bara enstaka döda djur hittades.
Medierna vidarebefordrar glatt och okritiskt uppgifterna och företrädare för Jordbruksverkets ledning understryker hur sant ”sammanställningen av kontrollmyndigheternas resultat” speglar bilden av minkfarmerna.
Ett välregisserat skådespel av en myndighet som slår politiskt följe med en regering som till varje pris vill undvika obehagliga frågor i valtider. Det är grovt. Och framför allt är det stötande att de otäcka uppgifter som faktiskt hunnit komma in till verket sållats bort.
Inspektörerna har rapporterat om förekomsten av ”halvuppätna djur” (mejl från Västra Götalands länsstyrelse 11 augusti), att en hel del minkar visar så kallade stereotypier, att två av de fyra kontrollerade farmerna i Skåne struntade i att behandla sjuka minkar, att flera minkfarmare avlivade minkar på ett plågsamt sätt, bland annat genom slag ihuvudet eller genom att vrida nacken av dem.
Pressmeddelandet får stor genomslagskraft. Det blir lugnt och regeringen är nöjd. Jordbruksministern tackar Jordbruksverket och Jordbruksverkets ledning tackar i sin tur länsstyrelserna för ”snabbfotat samarbete” och för handlingskraft och alert agerande (mejl den 16 augusti).
Vad som sedan följer väcker ingen uppmärksamhet alls. Länsstyrelsernas ”riktiga” kontrollrapporter visar att mer än 28 procent av de kontrollerade farmerna saknar tillstånd att driva minknäring. De har därmed gjort sig skyldiga till brott, ett brott som borde anmälas till åtal. Men varken länsstyrelserna eller Jordbruksverket anmäler.
Flera farmare avlivar, i uppenbar strid mot Djurskyddslagen, minkar genom att vrida nacken av dem eller genom slag i huvudet. Det är djurplågeri, ett brott som myndigheterna är skyldiga att ta itu med. Men myndigheterna låter det passera. Ingen ingriper. Över 41 procent av farmerna förde inte journal över döda djur. Det är, återigen, ett brott mot Djurskyddslagen och farmarna borde ges ett föreläggande. Ingen åtgärd. Ett par farmer har ingen frys för förvaring av döda minkar i väntan på ”destruktion”. De döda djuren grävs ned. Det är ett brott mot Miljöbalken. Ingen åtgärd. Antalet skadade, döda eller halvuppätna minkar som upptäckts vid kontrollerna är faktiskt stort. Djuren har inte värnats som lagen föreskriver.
När jag begärt handlingarna har länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer varit föredömligt öppna och hjälpsamma. De har tagit sig tid att svara på frågor. De har givit mig alla kontrollrapporter, checklistor och all mejlväxling jag velat ta del av. Där har de skött sig föredömligt. Men det är obegripligt varför de underlåtit att anmäla minkfarmare som helt klart har begått lagbrott. Vad är skälet?
Englands motsvarighet till Jordbruksverket, Farm Animal Welfare Council, slog för 21 år sedan fast att minkuppfödning på farmer var utdragen tortyr (sedentary torture). Några år senare förbjöds all minkfarmning i England. Under debatten i parlamentet våren 1999 jämställde många ledamöter – företrädare för alla partier – minkuppfödning med ociviliserat barbari.
Det är dags att göra så också iSverige.
JESÚS ALCALÁ
jurist och författare
Publicerad i SvD, söndag den 12 september 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar